Rodica Draghincescu
Besvärjelse


Hustak, den vassa eggen på en kniv,
ett hundskall bakom ett utrop,
öknens nomader,
ett glas med unket vatten
där taket speglar sig, dyrkan av bekymmer, källa
till en makt
som får sin di av samma gråhet,
luftens änglar som svävar
över våra gamla barnvagnar...
stumma mjölkerskor som om våren ger
ystad mjölk åt de små flickorna, glupska hundvalpar.
Förfelad vaka. Drömmar. Historier uppblåsta av den varma vinden.
Jag sätter seldon på väggarna, med samma besvärjelse.
Jag avstår inte. Jag funderar... och skär till klänningar i min storlek
vida påsar där jag låter stenar glida ned, grus...
förråd av friskt vatten.
Jag lånar gränser, könlösa marginaler,
ordens tysta gång.
Jag bär fram fulheten och den sönderskurna skönheten.
Avstå! Skjuta ifrån sig allt! Bogsera ett nu som redan varit!
Min känsla flyr undan.
Jag använder dofter, ett barnsligt förflutet,
en balsam för min mors bitterhet,
ett senkommet och förståndigt svar.
Utdunstningar! Ett smärtsamt skratt.
Det finns bevis utan framtid.
Jag skär av mina flätor,
säljer mig och köper tillbaka mig i samma stund!
En bläckfisks vilja.
Jag godtar en trolldryck, ett broderskap som ständigt värderas, underkastar mig... utan att någonsin avstå.
På min rygg bär jag kilovis med grus,
med vatten för de simmare som följer mig,
förkrossande minnen!

Tolkning: DAN SHAFRAN